Övrig information:
Redan 13 oktober 1390 finner vi Jösse Finsson fästa sitt sigill
tillsammans med häradshövdingen Efreka Efrekasson på ett fastebrev
för dalafogden Olof Thyrgilsson, hans första frus far.
Den 10 februari 1391 är han sigillvittne tillsammans med Olof Thyrgilsson,
då ting hölls i Tuna socken och samma år den 15/6 är
han sigillvittne, då väpnaren Daeghnar Droghe ger morgongåva
till Ingeborg Gerekadotter.
Den 22 april 1393 vid ting i Forsum i Skevi socken nämnes han som "advokati
in vallibus et botholphi in leenemåsom praesentibus sunt appensa".
Från 1396 finns bevarade två intyg beseglade av bl.a Jösse
Finsson och här anges han som fogde över Dalarna. 18 maj 1396 omnämnes
Jösse Finsson, då Herman van der Halle skriver till de preussiska
hansestäderna.
1399 köper Jösse Finsson två öresland i Västra Holm,
Tuna socken, som är en rättfjärding av byn.
Den 1 juli 1411 utfärdar en Botolf salubrev till Jösse Finsson på
egendomskomplexet Lönnemossa, med bl.a hytta i Vika socken. Brevet avser
en tidigare gjord och lagfaren ägotransaktion, som här bekräftas,
emedan det förra brevet härom brunnit upp. Lönnemossa skall
enligt HDD sid 352 vara det äldsta bergfrälset i Hosjö-Capellag.
Jösse Finssons besittningar i Dalarna var omfattande. I kopparbergslagen
hade han åtminstone Bambaraarvet (köpt 1400), Dagfinnsarvet, Lönnemossa
och ett par gårdar i Adpeboda, vidare Främby, där han 1412
köpte södra gården eller halva byn av Hans Snodde, och norra
gården samt till sist hans hustrus, Ingegärd Olofsdotters arvegård
Barfreds-gården vid Varpan. Den andra av hennes arvegårdar, Östra
Holm i Tuna, utvidgade han som ovan nämnt 1399.
Jösse Finssons äganderätt till Östra Holm bekräftades
i den slutliga arvsuppgörelsen med hans medarvingar 1418. Hans första
hustru Ingegärd Olofsdotter är då redan död.
År 1412 skänker Jösse Finsson jord till Västerås
domkyrka såsom själagift för sig, sina föräldrar
och efterkommande.
Trots sin ämbetsställning frälste Jösse Finsson en lång
rad skattegårdar, men en räfsetingsdom från 1413 dömde
68 gårdar och 3 hyttor åter under skatten, för säkerhets
skull tillades det, att de gårdar som ytterligare kunde påträffas
skulle stå under sekvester till nästa ting.
Av räfstetingsdomen framgår bl.a att det då fanns en "hovgård",
alltså ett ståndsenligt residens, uppbyggt på de fyra bondegodsen
i Holm, som dömdes under skatten.
Jösse Finssons godsssamling, som vi känner händelsevis åtminstone
i några ytterlinjer, kan stå som typ för vad som uppenbarligen
lockade med många bergsmän och fogdar. Jordhungern hade de alla
gemensamt med honom men Jösse Finsson var rätt enastående
i sin framgång.
Bönderna hade vid denna tid ej annat att leverera än naturaprodukter
och följdaktligen blev det att fogdarna som inbetalade skatten i pengar
mot att de av bönderna i ersättning tog värdeföremål,
som de uppskattade efter gottfinnande.
Margaretas dalafogde, Jösse Finsson, var en stor godsförvärvare,
vilken trots sitt ämbetsmannaansvar för kronans rätt, hänsynslöst
frälste sina skattegårdar. De låg spridda över södra
Dalarna, endast ett mindre antal i Kopparbergslagen. Jösse Finssons framgångar
som godssamlare bör alltså ha berott på allmänna orsaker,
inte på särskilda förhållanden i gruvdriften.
Det var ombud från Dalarna som utverkade räfsetinget över
Jösse Finssons godsförvärv 1413. Kärande vid detta var
"allmogen av Dalarna". Anledningen till aktionen måste ha
varit att skatterna betalades kollektivt efter stadga. De många frikallelserna
ökade då de återstående skattegårdarnas bördor.
Räfsetingsdomen har i eftervärldens ögon stämplat Jösse
Finsson som hänsynslös bondeförtryckare.
Det talas om att gods som han orättmätligen tillägnat sig fråndömdes
honom. Men godsen dömdes enligt verba formalia "till kronan igen
och till skatt". Vad som underkändes var alltså omföringen
till frälse. Enligt 1396 års reduktionsbeslut skulle vad fogdarna
"rappat" åt sig under den föregående orostiden
utan vidare återgå till kronan och till bönderna, medan endast
de bönder som sålt skulle få återlösningsrätt.
I Jösse Finssons fall är det inte känt, att dessa stadgar tillämpades.
I varje fall visar Holms historia att Jösse Finsson inte förlorade
äganderätten till gården, därför att den dömdes
åter under skatten.
Det är mycket möjligt att Jösse Finsson varit en bondeplågare
och missbrukat sin ämbetsmyndighet för att framtvinga försäljningar.
Därom vet vi inget. I själva verket är det minst lika stor
anledning att peka på frälsemäns möjlighet att betala
överpris på gårdar som de trodde sig kunna frälsa.
Domen över Jösse Finsson, vilkens jordförvärv dessutom
inföll före 1413, alltså under Margaretas och Eriks fredligare
tid, kan inte utnyttjas på det traditionella sättet.
Då räfsetingsdomen drabbar Jösse Finsson är han hövitsman
över Västmanland med säte på Västerås slott.
Han är den förste som nämns i denna egenskap. Han är ingalunda
någon fallen storhet i och med domen. År 1414 fick han häradshövdingadömet
över Dalarna och insättes som fogde på Stegeborg, där
han efterträdde drottning Margaretas mångårige nitiske hövitsman
Esbjörn Kristersson Djäkn.
Jösse Finsson bodde nu på Skattmansö, Torstuna härad
i Uppland.
Ännu år 1422 är Jösse Finsson fogde över Vestmanland
och Dalarna och på Stegeborg. Samma år ger Ingegerd Larsdotter
testamente till Vadstena, där hon utväljer sin lägerstad.
När Jösse Finsson dör är inte känt, men Ingegerd
Larsdotter, som bodde på Skattmansö som änka, omnämndes
både 1430 och 1438. Arvsskiftet efter Jösse Finsson och hans första
fru äger dock rum i Västerås den 13/9 1437. Arvingar då
är deras barn, Fin Jönsson, Appalonia Jönsdotter och deras
sonhustru Barbara Lydekadotter, som var änka efter Mats Jönsson.
Jösse Finsson begravdes i Vadstena och på hans gravsten finns följande
text:
"Vilibus in pannis caro pellis & ossa
Johannis
Vermibus esca data suit Finsons hic
tumulata
Gaudia Sanctorum sibi Tuorum."